Jag hade egentligen tänkt berätta om Tildes kalas igår men det är något annat som gnager och äter upp mig och som jag måste få ur mig. Jag hörde en berättelse för några veckor sedan. En pojke hittas död på Östermalmstorgs T-banestation en eftermiddagen en vanlig dag i maj. Östermalmstorg där jag kliver av och på minst två gånger om dagen. Östermalmstorg där jag ofta äter den där kexchokladen som de i Pressbyrån en trappa upp alltid vet att jag köper. Där dog en pojke.
Han var i tio-årsåldern, den här lille. Och den som berättade det för mig visste inte mycket mer än att att han inte verkat ha någon vuxen med sig. Och jag kunde inte inte släppa det där. Har tänkt på det varje dag sedan dess. Vem var han? Hur såg hans liv ut? Varför dog han? Och så i förrgår fick jag svar på mina frågor.
Han hade hoppat framför tåget. Ville inte leva länge eftersom han var så mobbad och utanför. Det var anledningen. Fast han hans enda bekymmer i den åldern borde ha varit att fixa matteläxan och träna skateboardhopp. Men nej. Han valde att dö. Fanns det ingen som såg? Ingen vuxen? Ingen som kunnat avstyra den här mobbningen som måste varit så vidrig att han hellre tog sitt liv. Lilla fina.
Livet är så hårt för så många. Lev det väl.